AA??K?¶
ser inte så ljust ut nu. ingenting ser särskilt ljust ut nu... känner mej lagom som har bestämt mej för att skriva om det här oxå.
för lite mindre än två år sen fick jag mitt första, stora krampanfall, ett grand mal, i höstas fick jag mitt andra och i söndags fick jag mitt tredje. krampanfall är när man under 1-2 minuter ungefär krampar, man spänner varenda muskel i kroppen och.. aa.. jag har antagligen epilepsi, men jag har inte fått någon diagnos.. när man sen läser om epilepsi får man ganska snabbt reda på att det beror på någon skada i cns. vilket känns.. sjukt jobbigt.. jag kan inte/får inte köra bil, jag kan inte vara i blinkande lampor alltför länge, när man åker längs med en väg och solen lyser sådär härligt in mellan träden måste jag blunda..
nu börjar dom ifrågasätta min förmåga att arbeta. jag förstår med oron, eftersom jag har det jobbet jag har, men det känns så jävla orättvist. det känns så fruktansvärt, hemskt, orättvist. osså känns det.. jag känner mej rädd. det är något fel på min hjärna. hjärnan.
mamma och pappa börjar bli oroliga för mej, att jag kanske inte klarar det här, att jag kanske inte klarar att bo själv, sköta jobbet och dessutom mej själv. det är så orättvist.
det här skulle bli ett bra år, det här skulle bli mitt år.. efter allt som hände förra året, och året innan det så var det dags.. elliot, mamma, pappa.. och nu är det istället nya problem, dels det här att till slut fatta att det är något fel på en, att veta att det dessutom äter upp mamma och pappa, dels det här att veta att man ska förlora en av sina närmsta vänner, och.. allt annat som bara sköljer över som en jävla tidvattenvåg.
och vilken rätt har jag att klaga, egentligen? det finns miljoner människor som inte har mat för dagen.. 30000 dör av svält varje dag, hur många som dör pga bristande sjukvård osv. vill jag nog inte ens veta. o här sitter jag med mina jävla problem, fjärtar i världsrymden jämfört med alla riktiga.
och nu har jag skrivit det för alla att se. så varsågod, njut av min olycka.
för lite mindre än två år sen fick jag mitt första, stora krampanfall, ett grand mal, i höstas fick jag mitt andra och i söndags fick jag mitt tredje. krampanfall är när man under 1-2 minuter ungefär krampar, man spänner varenda muskel i kroppen och.. aa.. jag har antagligen epilepsi, men jag har inte fått någon diagnos.. när man sen läser om epilepsi får man ganska snabbt reda på att det beror på någon skada i cns. vilket känns.. sjukt jobbigt.. jag kan inte/får inte köra bil, jag kan inte vara i blinkande lampor alltför länge, när man åker längs med en väg och solen lyser sådär härligt in mellan träden måste jag blunda..
nu börjar dom ifrågasätta min förmåga att arbeta. jag förstår med oron, eftersom jag har det jobbet jag har, men det känns så jävla orättvist. det känns så fruktansvärt, hemskt, orättvist. osså känns det.. jag känner mej rädd. det är något fel på min hjärna. hjärnan.
mamma och pappa börjar bli oroliga för mej, att jag kanske inte klarar det här, att jag kanske inte klarar att bo själv, sköta jobbet och dessutom mej själv. det är så orättvist.
det här skulle bli ett bra år, det här skulle bli mitt år.. efter allt som hände förra året, och året innan det så var det dags.. elliot, mamma, pappa.. och nu är det istället nya problem, dels det här att till slut fatta att det är något fel på en, att veta att det dessutom äter upp mamma och pappa, dels det här att veta att man ska förlora en av sina närmsta vänner, och.. allt annat som bara sköljer över som en jävla tidvattenvåg.
och vilken rätt har jag att klaga, egentligen? det finns miljoner människor som inte har mat för dagen.. 30000 dör av svält varje dag, hur många som dör pga bristande sjukvård osv. vill jag nog inte ens veta. o här sitter jag med mina jävla problem, fjärtar i världsrymden jämfört med alla riktiga.
och nu har jag skrivit det för alla att se. så varsågod, njut av min olycka.
Kommentarer
Postat av: Frida
Gumman vad ledsen jag blir när du skriver så där. Det är inte rättvist att de är så här, det vet du med, du har all rätt i världen att klaga.
MEn det är inte rättvist att du kanske ska tas ifrån allt det du skriver , alla måste få en chans eller hur? Stå på dig hjärtat, du är en så stark person, finns här om det är något.
Kram
Postat av: Karin
Tack gumman.. det betyder mycket.
Trackback
